tisdag 23 februari 2016

när det brister och man ger upp hoppet


Att vara skuldsatt är ingen lek. Jag läser i tidningen dagens arbete att över 400,000 svenskar är registrerade hos kronofogden. 161 416 barn lever i hushåll med skulder hos kronofogden och att de som är under löneutmätning får ofta mindre kvar att leva på än de som har socialbidrag!

Dödligheten är 30 gånger högre för de som har löneutmätning än befolkningen i allmänhet.
Ganska hemska siffror, och då har de inte räknat med de familjer som lever precis på gränsen att trilla över från skuldträsket till kronofogden. Många i dessa familjer lever på ännu mindre, och det är även denna grupp som känner att de har mest att förlora och de försöker in i det sista att slåss med näbbar och klor. Vissa lyckas, medans vissa familjer går under och skilsmässan blir ett faktum.
Jag läser även att svenskar är ett av världens mest skuldsatta folk och att skulderna bara ökar!

Att människor som hamnar i ekonomisk trubbel mår väldigt dåligt psykiskt kan jag personligen intyga. Det förvånar mig inte att det faktiskt går så långt att folk skiljer sig, hamnar i djupa depressioner och att det tillslut blir övermäktigt när en del tappar livsgnistan helt och väljer att begå självmord. Jag minns en av pappas vänner på 90 -talet som tog livet av sig efter att hans firma gick i konkurs och frun lämnade honom. Han försökte och kämpade i flera år för att göra rätt för sig, men när banken tillslut tog hans hem och ändå lämnade honom kvar med en skuld på över en miljon så såg han inget annat alternativ än att avsluta sitt liv. Hemskt. Och det är här jag tycker att vårt system i Sverige kraftig fallerar! Bankerna som lånar ut tar inget ansvar, utan glatt lånar ut till höga bostadslån utan att ta något som helst ansvar, för de vet att systemet i Sverige är uppbyggt på ett sätt som gör att låntagaren är ensamt ansvarig för lånen oavsett vad som händer! Hade detta hänt i USA så hade min pappas vän kunnat lämna tillbaka huset till banken och gått därifrån med noll kronor i skuld! Båda är ansvariga, men i Sverige tar banken huset, sedan fortsätter de att jaga dig, även om du är hemlös och utblottad! I Sverige är det livstidsstraff på skulder!

Jag undrar hur det ser ut i vårt land om tio år om inget drastiskt händer, och ännu värre, vad händer om 90 tals krisen upprepar sig?  Hur många skulle klara en bolåneränta på 10-14 % ? Fortfarande finns det över 100 000 personer som sitter fast i skuldträsket tack vare 90-tals krisen. Jag får ont i magen bara jag tänker på att vår familj kommer att ha det såhär tufft i ca 3-4 år. Men att ha det så i 20-30 år av sitt liv...ja jag vet inte vad jag hade gjort om jag ska vara ärlig....så även om min situation är jätte tuff just nu, är jag oerhörd tacksam över att jag fortfarande har min fina familj och att jag inte har gett upp hoppet ännu....



23 kommentarer:

  1. Tänk om dessa 400 000 svenskar hade läst din blogg!! Hur många hade du kunnat "rädda" eller rättare sagt hjälpa så att de kunde rädda sig själva!?

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja jag önskar att jag hade vetat vad jag visste nu då =(

      Radera
    2. Var är "gilla-knappen"? Det hade varit helt fantastiskt om den här bloggen hade kunnat nå ut till dem. Och om de berörda kunde smittas av den styrka och vilja att förändra som bloggens författare har!

      Radera
  2. Det många har svårt att förstå idag, är att när vi betalade 14% i räntor var lånen mycket billigare än idag!

    Kassaflödes mässigt var det tufft men resultat mässigt fick vi betalat för att låna!

    Räntor var avdragsgilla till 100%, marginalskatten var 70% och inflationen var 8-9% om året@

    Så länge vi inte vi har en fast växelkurs för våran valuta, kommer vi inte att komma dit igen.

    Det är därför det är så fruktansvärt lönsamt att amortera idag men ingen inser det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag visste inte heller detta. Tack för informationen! =)

      Radera
  3. De som får mindre än de som går på socialbidrag (försörjningsstöd)har rätt att få upp till minimibeloppet OM de uppfyller de krav som sätta på alla de som har rätt till "socialbidrag". Dock kan det vara saker som man i den situationen inte känner att man kan eller vill uppfylla, att sälja sin bil exempelvis, är en klassisk sådan åtgärd som sätter käppar i hjulet. I en situation som er har ni andra friheter och möjligheter än någon som "går på försörjningsstöd". Ni kan hitta sidoinkomster (extrajobb, sälja av saker, ta emot pengagåvor osv)som ger er bättre förutsättningar, sådant får personer som får försörjningsstöd inte göra utan att varje krona dras av från det som de får från stat/kommun.

    Meeeeeen... Skit i statistiken, strunta i hur det kan se ut för andra (jag menar inte att ni ska strunta i andra utan inte lägga fokus eller energi), eller mardrömsscenariernas mardrömsscenarier och kämpa på med erat. Har ni satt upp delmål, sett ut ett halvtidsdatum och detaljplanerat hur ni ska beta av ert?

    Folk som tar livet av sig eller tar till andra drastiska åtgärder för att de gått i konkurs, förlorat företag osv, gör de verkligen så för att de förlorat pengarna eller är det kanske för att de känner att de mist sin plats i ett sammanhang, inte längre vet vem de förväntas vara etc. Jag tror inte det har ett dugg med själva slantarna att göra...

    Å så en annan undran, vet era familjer och närmsta vänner om hur det står till? Det kan vara till massor av hjälp att de vet. Dels så kan ni bolla idéer och ha någon att prata med och dels så kan ni kanske få ren praktisk hjälp i uppröjandet. Att de närmsta vet gör också att det finns en sfär med människor som har (förhoppningsvis) förståelse, kring vilka ni kan slappna av och bara vara. Det är nog viktigt att ni har någon "fristad" på det viset och inte står helt ensamma de dagar det är extra motigt...

    SvaraRadera
  4. Hej, jag älskar din blogg. Även om jag inte befinner mig i samma situation som ni gör, så lär jag mig något nytt med varje inlägg och jag funderar väldigt mycket över olika saker.
    För mig skulle det vara väldigt intressant att få läsa hur gick det till? Varför blev ni skuldsatta? Dåliga vanor? Shoppingberoende? Köpa saker man inte riktigt har råd med? Vad beror detta på?
    Och om, det inte är förryckte att fråga, hur mycket handlar det om i svenska kronor?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Största orsaken var nog att vi blev arbetslösa båda två. Efter det var det svårt att hoppa på tåget. Jag skriver mer om detta i inlägget efter chocken. Sen har jag varit allmänt slarvig. Gjort alla de där klassiska misstagen, shoppat för mycket. Alldeles för mycket. Vi chansade och köpte hus och hade ingen buffert. Rent utsagt vi betedde oss som oansvariga småbarn! Allt som allt, alla våra skulder hamnar på hisnande 800,000 kr!

      Radera
  5. Om vi har sidoinkomster måste dessa rapporteras till KFM. Om vi tex hyr ut ett rum i huset, skall dessa räknas som inkomst. Pengagåvor och arv tar kronofogden också. Nu jobbar mannen extra på sitt jobb, de drar av hela extra beloppet. Det tycker jag att är bra, för då minskar skulden fortare. Gällande min pappas kompis tror jag att det var allt tillsammans som gjorde att det blev för mycket. Att han förlorade allt och såg inget framtidshopp. Skilsmässan knäckte nog mest. Att frun sedan gifte om sig med en "rik" man. Han tappade fotfästet och sin identitet. Jag förstår honom till fullo. Måste ha varit hemskt att förlora allt. Sedan hamnade han i en djup depression och allt eskalerade snabbt. Många är nog ett med sina pengar. Skammen blir för stor när de misslyckas.(Tänker på dessa börshajar som hoppar av hustak mm.)
    Och det är skammen som är tuff även för mig. Jag har fortfarande inte berättat. Dock pratar vi mycket mer om ekonomi med släkt och vänner nu. Det är inget vi har gjort förut, så det är skönt att det öppnar upp lite. Och vi har upptäckt att väldigt många av våra vänner är belånade upp till tänderna och skulle inte klara en kris. Vi har lagt upp en plan, men vi försöker mest kämpa med att dra ner på allt, därav halveringsleken. Planen är att fortsätta med att hålla oss flytande , behålla vårt hem och maken tar alla extra pass han kommer åt. Vi kör med halveringsleken och snöbollseffekten på våra skulder. Nu läser jag mycket om Dave Ramseys 7 baby steps och funderar på att börja följa detta med lite små justeringar.
    Jag hoppas att jag samlar mod till mig att berätta till någon , men hittills har jag fått fantastisk stöd via bloggen. Men jag måste nog öppna upp mig mer, men det är jätte svårt...tyvärr...att erkänna att man är så misslyckad, för det är så jag känner mig...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett par med så mycket självinsikt som ni kan aldrig vara misslyckade! Ni har åkt på en knockout men så länge man stutsar upp som en gummiboll innan 10, är man med i matchen!

      Radera
    2. Jag har en vän som lider av en kronisk sjukdom. Hon har i många år kämpat för att orka lika mycket som alla andra och att ha det "perfekta" livet. Häromdagen sa hon till mig: "I helgen hände någonting konstigt. Jag insåg att jag aldrig kommer att orka lika mycket som alla andra, att jag alltid kommer att ha en viss smärta. Och vet du vad? När jag kom på detta så blev allt mycket lättare. Jag känner mig inte längre lika trött och uppgiven. Jag har kommit på att jag ska leva så gott som jag kan utifrån mina förutsättningar."

      Jag tänker att det är lite samma sak i din situation. Genom att nå en acceptans blir den lättare att hantera och du hittar möjligheter att se framåt, oavsett hur lång tid det kommer att ta. För även om målet är att bli skuldfri så är det också viktigt att kunna leva ett så drägligt liv som möjligt under tiden.

      Som jag skrivit vid något tidigare tillfälle, du och din familj är starkare än vad du tror och jag är övertygad om att ni kommer att fixa det här och gå vidare från skuldsituationen med en helt ny styrka och erfarenheter som kommer att få er att växa som personer.

      Glöm inte att ta hand om varandra.
      Och tack för en intressant blogg att följa!

      Radera
  6. Jag tror att det är viktigt för er att ha någon närstående som vet. Då kan ni undvika de där situationerna när det ska planeras gemensamma gåvor eller semestrar. Det blir också lättare att önska sig biobiljetter eller klippkort till simhallen till barnen (eller sig själv)..
    Övriga som ni inte vill delge hela sanningen kan ni ju bara säga att ni vill lägga undan till en rejäl buffert eftersom du funderar på att börja plugga/ starta eget/ osv. och därför inte prioriterar cafe latte på fina caféet med mammagruppen.
    100 kramar - snart är det vår - då kan ni stänga av värmen helt och hållet!!!

    SvaraRadera
  7. Ja jag längtar till våren SnabbeSara! =) Jag har faktiskt dragit en nödlögn till nära och kära. Eller lögn är det inte direkt heller, men jag har sagt att vi har infört köpstopp det här året för att bygga upp precis som du sa en buffert och för att sluta konsumera. De flesta tycker att det är bra och det leder till fler diskussioner. Jag vet att många av mina vänner är överbelånade så jag hoppas att på detta sätt kunna hjälpa till utan att trampa någon på tårna... Kram till dig =)

    SvaraRadera
  8. Du kanske har hört talas om livets tre pelare (arbete, privatliv och ekonomi) och filosofin som bygger på att minst två av dessa pelare måste vara stabila för att vi ska vara starka och må bra. Faller mer än en pelare åt gången så rasar tillvaron och vi riskerar att drabbas av depressioner och ångesttillstånd som kan leda till självmordstankar.

    När jag läser om din pappas vän som tog livet av sig när han både gick i konkurs och blev lämnad (där försvann två pelare på en gång och en ensam pelare klarar inte att bära en person) inser jag hur väl detta stämmer! Men jag tror också att man, om man hittar sin styrka och lär sig bryta destruktiva mönster, kan bli oerhört lycklig och stark för att man uppnått saker som få klarar av och för att man lyckats förändra sitt liv. Och det är dit jag är övertygad om att ni är på väg!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att den filosofin stämmer. Jag mår jätte dåligt just nu, har bara en pelare att hålla mig till. Men ska kämpa för att få resten=)
      Tack för bra insikt. =)

      Radera
  9. Tack för en bra blogg! Ni är på rätt väg även om det känns svårt att se slutet på detta. När man är så målmedveten som dig så är det den största framgångsfaktorn för att lyckas uppnå sitt mål. Men snälla, var schysst mot dig själv! Det kommer hela familjen må bra av :) Har förstått att du oroar dig för dina barn. Kan bara säga att jag mött många utsatta barn och vad jag kan utläsa så tillhör dina barn inte denna kategori. Framgångsfaktorn för ett barn är att ha åtminstone en vuxen som är trygg, ser barnets behov och bryr sig villkorslöst. Era barn verkar ha två av den kalibern :) Lycka till!!

    SvaraRadera
  10. Tack för en välskriven och bra blogg. Det är så lätt att vara efterklok. Vi befinner oss i en situation där maken blivit uppsagd, vi har levt över våra tillgångar tidigare och levde dag för dag. Ansvarslöst, ja det vet vi mycket väl om och då är det ändå en lite tröst stt hitta en ekonomiblogg som beskriver och handlar om hur det kan vara när man jobbar på att komma tillbaka till ett skuldfritt liv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv. Ja det är väldigt lätt att vara efterklok. Tänk om man fick börja om eller ens backa några år!!! Jag håller alla tummar och tår för er. Uppdatera gärna hur det går för er.kram

      Radera
    2. Vi kämpar på. Mannens lön har inte kommit än så det är en prövning och övning inför framtidens neddragning av inkomster.
      Hur går det för er? Längesedan du skrev.
      Ulrica

      Radera
  11. Älskar din ärliga blogg <3 Starkt att skriva öppet om detta så löjligt "tabubelagda" ämne, ni är ju långt ifrån ensamma...
    Ser fram emot att följa er resa.
    Styrkekramar
    Sanna

    SvaraRadera