måndag 11 januari 2016

Jag är mitt i livet, och jag är en "fuck-up"

Det finns en uppsjö av aktiebloggar. Men när jag googlar på bloggar som tar upp ämnet skuld så går jag bet. Det finns vissa bloggar men inga är uppdaterade på evigheter. Med ljus och lykta söker jag efter inspiration. Efter någon form av hopp. De måste finnas likasinnade i vårt land som också kämpar. För jag har beslutat idag, att oavsett hur svårt det blir måste jag kämpa. Jag måste lägga in en högre växel och sluta tro att samhället fixar det här åt mig, för det händer inte. Endast jag kan ordna upp detta. Självklart ser även helvetesmyndigheten (kronofogden) till att jag gör rätt för mig, men vem vill vara idiotförklarad och känna sig som ett barn där myndigheten tvingas gå in i ens privatekonomi ? Det är uppenbart att kaptenen på den här skutan måste vara inkompetent.  Det har väl ingen missat vid det här laget?
Det är knappast så att jag vinner vuxenpoäng ligan eller något annat förtroendepris när det gäller att ta ansvar för sig själv och sin familj!

Jag skäms återigen. Och det med rätta! Jag är mitt i livet, och jag är en "fuck-up"

Hur hårt någon annan än dömer mig, är det inget mot hur hårt jag dömer mig själv. Faktum är att jag har börjat hårdgranska mig själv mer nu än någonsin på sista tiden.  Jag har insett att jag är mitt i livet, och enligt mina mått mätt, borde livet vara ganska behagligt nu. Istället har jag fått en kalldusch. Behagligt finns inte ens på kartan. Det är iskallt där jag befinner mig just nu.

Men som sagt, jag har valt att kämpa. Mannen tycker för det mesta att jag är naiv. Han är inte så värst intresserad av att prata ekonomi och blir mest irriterad när ämnet kommer upp på tapeten.  "jag har haft det såhär hela livet " säger han.  Vad kan man svara på det? Kommer bara på en motfråga då, nämligen ,varför?  Jag har haft en ganska bra ekonomi större delen av mitt liv. Haft en bra inkomst, jobbat hårt och till och med kunnat spara i fonder och aktier en gång i tiden. Antar att när det kommer till pengar har vi varit varandras motsatser. Han anser sig själv komma från arbetarklass, där han växte upp med en ensamstående mamma i en av Stockholms sämre förorter. Själv växte jag upp med lyckligt gifta föräldrar i en fin villa i ett fint område, och vi hade även sommarhus i Stockholms skärgård och hus utomlands. Pengar var aldrig en bristvara och jag var ganska bortskämd under hela uppväxten.

Nu har vi varit gifta i några år och i början av vårt förhållande pratade vi ofta om pengar. Jag hade det ganska gott ställt medan han hade flera betalningsanmärkningar och skulder. Min blivande man hade tappat hoppet om sin ekonomi, men jag hjälpte honom att tro på sig själv och vi gjorde en budget och han tackade ja till alla möjliga jobb, och inom loppet av två år var han ren i namnet och framtiden såg återigen ljus ut.  Vi var ett sammansvetsat par som peppade varandra, trots att jag i samma veva vart av med mitt välbetalda jobb. Men vi fortsatte att kämpa och var fast beslutsamma om att en dag skulle allting ordna upp sig. Och det gjorde det. Ett tag. Nu har helvetet börjat igen....



2 kommentarer:

  1. Intressant blogg på ett viktigt ämne. Både för att peppa dem som sitter i "skiten" och behöver ta sig ur och för dem som behöver veta att här kan man hamna om man inte tar skulder och betalningar på allvar.

    På din beskrivning låter det som om en "bortskämd och naiv flicka som är van att det alltid finns pengar" har gift sig med "en man som tycker det är normalt att ha problem med ekonomin"....jag kan förstå att det har gått som det har gått men du är det nog dags att ni jobbar på det här tillsammans eller också kommer ni snart att gå skilda vägar...tror jag...

    SvaraRadera
  2. Du har helt rätt om våra bakgrunder. Jag hoppas verkligen att vi löser detta. Jag känner mig lite naiv återigen när jag säger att skilsmässa inte är ett alternativ, jag verkligen älskar min man och han mig. Men jag vet att många skiljer sig över något så "banalt" som ekonomi. Jag lämnade mitt ex för att han svek mig ekonomiskt så jag är noga med att inte upprepa misstaget att lita blint på någon. Men jag hoppas verkligen att vi växer oss starkare som ett par och tar oss igenom detta.=)
    Det krävs mycket jobb dock!

    SvaraRadera